ALLT FÖR MIN SYSTER
Skoldagen har faktiskt varit mer eller mindre värdelös. Naturkunskapen är den enda lektion man kan kalla seriös, men eftersom jag inte försod någonting i alla fall kunde vi bara ha skitit i att gå till skolan. Men men, det blev ju lite skratt ändå, och jag har tur som inte är sjuk som stackars Ellinor!
Efter skolan åkte jag och Elli hem till mig och kollade på White Chicks, haha alltid lika bra (=
Runt sju åkte vi in till sergel, hämtade ut biljetterna till bion (Allt för min syster) och gick och åt på hederliga gamla donken! (=
Sen vart det film, och fyfan vad bra den var. Se den.
Så fin, så sorglig. Man hörde hur folk satt och grät i hela salongen (förutom sjuklingen bredvid mig som satt och snörvla pga förkylningen.. okänsliga människa (; ) och efter lit emer än halva filmen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. De bara forsade.
Det var dock inte bara på grund av filmen som jag grät. Jag kopplade filmen till saker som hänt i mitt liv. Hur folk runt omkring mig har kämpat så hårt för samma sak. Kämpat mot samma sak. Att överleva cancer.
Jag har aldrig tänkt på att sjukdomen cancer i sig gör ont. Men det måste göra jävligt ont. Och sedan på det, smärtan från det som ska göra en bättre. Cancer måste vara bland de värsta sjukdomen att dö av. Den utdragna, intensiva smärtan. Oj, det låter som om jag nästan gått igenom det sjäv... Nej, jag har turen att vara en av de odrabbade. Men jag kan föreställa mig, eller knappt det. Men jag kan tro att jag gör det.
Men att plågas av denna smärta samtidigt som du ser de du älskar runt dig helt förkrossade. Tittar på dig som om det vore sista gången de skulle få se dig. Gång på gång. Dag efter dag.
Jag skulle inte stå ut. Se smärtan jag orsakar i andra. Tårarna som rinner ner för andras kinder bara på grund av mig. Att känna sig älskad är en sak, att någon bryr sig om en, det är en underbar känsla. Men att mötas av pågade blickar fyllda med sog och smärta. Det skulle vara värre än tårarna.
Och trots allt det här: smärtorna, blickarna från alla som tror att det är sista gången de får se dig, ska du fortsätta kämpa. Jag är verkligen jätteglad att så många överlever sjukdomen och jag har stor respekt för dessa människor. Så starka!
Tyvärr har inte alla den turen. Tyvärr finns det fortfranade de som dör. Jag hade oturen att förora någon. Någon som betyder väldigt mycket för mig, trots att jag inte hann lära känna honom. Men han finns i mina tankar och mitt hjärta vart jag en går. Han finns alltid med mig. Min skyddsängel. <3
mikaela
