funkychickens

Trött, sliten. Jag kom in i värsta depp hålan när jag kom hem. Känns inte kul. La mig och sov, sen blev det middag och sen dess har jag typ bara stirrat på data skärmen och sett klockan gå. Har ångest inför morgondagen. Ska möta min värsta fobi, kommer nog inte klara det. Vi ska ha livrädnings prov, och då ska vi hämta folk från botten av det djupa. Jag klarar inte av det.

Det var när jag var 6 år som tror fobin kom. Men den märktes inte för en jag blev äldre, när man började gå ut på det mörka djupa. Iaf. Vi hade släkt resa i turkiet, det var under agusti månad. Kommer ihåg det för att mamma och farfar fyllde år medans vi var där. Vi var där i två veckor, men min familj var och seglade i medelhavet en vecka. Vi bodde på en svenskt hotell hela släkten. Jag var som sagt 6 år och hade inte lärt mig simma än. Som på dem flesta pooler så finns det en grundare del och sen sluttar det neråt så kommer den djupa mörka delen. Jag fick vara på det grunda utan simskydd och sånt, där bottnade jag ju. Solstolarna var plaserade runt om basängen och mamma och pappa låg och läste tidning/bäcker vid den grunda delen. Jag lekte kull med min kusin och storebror i poolen. Min kusin var nog runt 17-18 medans min store bror var ungefär 9. Det var jag som jagade dem. Dem började springa mot det djupa och tänkte inte så mycket på att jag inte kunde simma. Jag sprang efter och plötsligt kände jag den där kanten på botten när det precis går från det platta till sluttningen neråt. Men det var försent. Jag hann inte stanna. Mina fötter gled neråt och vattnet steg mot huvudet. Jag lyckades vända mig om i vattnet och försökte kämpa uppåt. Jag försökte skricka men det var svårt. Varje gång jag öppnade munnen som kom det in vatten. Jag kämpa mig upp, men när jag kom med huvudet över vattnet så åkte jag ner igen. Jag tror jag grät, när jag såg åt mammas och pappas håll. Dem såg mig inte. Böckerna/tidningarna var i vägen. Det är kört. Jag åkte ner igen och för att sedan kämpa mig upp. Brevid mamma satt en ung tjej. Hon var typ 25 eller något. Andra gången jag hade huvudet över vattnet så såg jag hon sakta ta bort boken från ansiktet och kollade ut mot poolen. Jag åkte ner igen, kämpade mig upp. Det ända jag såg då var att hon dök i. Jag orkade inte kämpa längre. Sen kände jag ett par armar dra upp mig. Jag klämde mig fast vid henne och grät. Min kusin kom strax efter och försökte ta mig från hennes famn. Först vågade jag inte släppa taget, sedan släppte jag och lät mig föras över till min kusins famn. Det var dem längsta minuterna i mitt liv. Paniken var det hemskaste, att hur mycket man än kämpa så var det meningslöst. 

När jag simmar på neråt i det mörka blå, känner jag den där paniken krypa fram. Jag tror inte att vattnet i sig gör mig så rädd. Jag tror det mest är det där mörka. Jag har inte tänkt så mycket på det, vill helst glömma alltihopa.

Så nu vet ni lite mer om mig. Kramar.
Linnéa