funkychickens

Åt nyss middag. Pappa tyckte jag åt förlite, som han troligen ofta tycker men inte säger något. Han brukar mer ta mina rester i bland innan jag hinner slänga de. Men i dag kom en kommentar: "Ska du bara äta så där lite, du håller väl inte på att svälta bort." Jag stod då med ryggen mot dem och slängde mina rester i komposten, och jag kände hur ilskan bubbla upp i mig. Jag svara bara sur: "nej det gör jag inte!" och sen gick jag, höll på att slänga ner talriken och bestiken i komposten oxå. Jag verkligen hatar när dem säger sånt där. Mamma är jag liksom van vid att hon läggar sådana kommentarer. Dem flesta fick jag på o-ringen i duschen, när vi bytte om. Hon sa faktiskt tillochmed: Du har väl inte anorexia?!. Då hade hon redan påpekat min smala mage flera gånger innan. Så jag fräste nej och slog till hennes arm. Pappas kommentarer är jag inte lika van vid men "svälta bort" är ju bara ett annat sätt att säga anorexia på. Jag vet att jag är smal. Och jag vet att jag har blivit smalare år 2009. Jag har gått ner typ 4 kg och gått ner från 38 till 36. Det är inget jag är glad över. Jag börjat träna mindre och äter mindre. Det är inte det att jag äter mindre för att jag vill det. Jag skulle gärna äta mycket mer om jag kunnat, men just nu äter jag så mycket som möjligt. Jag vill inte tvinga i mig mat, för det gör mig bara illa mående resten av dagen. Jag klarar av när mina kompisar säger att jag är smal och att jag äter lite. Dem är inte lika anklagande som mina föräldrar. Snart kommer det väl bli som det var när man var liten: "om du äter upp det här oxå så får du gå från bordet."

Äsch ja, var tvungen att skriva av mig lite. Nu har frustrationerna gått ner lite iaf.

Linnéa